Litteratur - Prosa
Krigets skola. Ungdomsminnen (L’école de la guerre)
Alexandre NajjarElisabeth Grate BokförlagÖvers: Ragna Essén 108 s.

Lycka är ett stearinljus och en natt utan bomber
Publicerad: 11 april 2009, 14.33

Vad händer med en människa som får hela sin uppväxt präglad av krigets blodiga verklighet, av löften och brutna löften om eld upphör, av ständiga panikförflyttningar till skyddsrum när flyglarmet ljuder?

Om detta berättar den unge libanesiske författaren Alexandre Najjar på ett lågmält och oerhört gripande sätt i sin korta självbiografiska berättelse Krigets skola . Boken är en tillbakablick på uppväxten i inbördeskrigets Beirut 1975–1989 och den andas, osannolikt nog, varken hat eller bitterhet utan hopp och försoning.

Najjar, som själv har kristen bakgrund, tar inte explicit ställning i konflikten. Det är inte en politisk partsinlaga och inte heller en analys av krigets logik och mekanismer. Det är en öppen, klarsynt och vemodig betraktelse över vad som händer med en ung människas tankar och känslor när ingenting kan tas för givet.

Krigets vansinne griper djupt in i vardagen. En av de starkaste scenerna i boken skildrar hur ynglingen mutar en orädd taxichaufför att köra över bron som är tänkt att förena, men nu istället skiljer, stadens östra och västra delar. Bron bevakas av krypskyttar som skjuter på allt som rör sig. Men ynglingen klarar inte ännu en dag utan att få se sin flickvän, som finns på andra sidan bron. Taxin peppras med gevärskulor men vansinnesfärden får en lycklig utgång. Denna gång.

En annan scen som dröjer kvar i minnet är Najjars skildring av hur kriget plötsligt och tillfälligt kunde upphöra. Anledningen? Fotbolls-VM i Spanien 1982. Radion rabblar inte längre namn på krigets offer och granatregnen slutar falla. I skyddsrummen sitter folk klistrade framför minimala tv-skärmar, ihopkopplade med bilbatterier eftersom vanlig elförsörjning inte var att tänka på. Efter matcherna bryter helvetet löst igen, men berättaren kan inte låta bli att undra hur många människor som slapp dö ”tack vare Platini och de andra spelarna”.

Najjar skriver att kriget var en outhärdlig mardröm som för alltid kommer att vara en del av vem han är. Men han skriver också att han genom allt lidande och alla umbäranden fått en ny syn på vad lycka är: ”En dag utan bombningar, en bro utan krypskyttar, en natt utan strömavbrott, en väg utan avspärrningar, en klar himmel utan raketer… för mig är allt sådant numera liktydigt med lycka.”

Denna ödmjukhet utsträcks också till tingen. Lyssna på Najjars vackra beskrivning av stearinljuset, detta oansenliga föremål som gjorde det möjligt att äta, läsa och spela kort i skyddsrummets annars kompakta mörker: ”Stearinljuset är kanske det mest slående exemplet på tingens otroliga givmildhet och vissa föremåls förmåga att älska . Det lever och dör för den som det skänker ljus. Kan man tänka sig ett vackrare kärleksbevis?”

Magnus Persson

litteratur@svd.se